Coronapandemin och möjligheten till avtalskorrigering enligt 36 § avtalslagen

Av advokaten Johannes Marszalek

1. Inledning

Huvudregeln i svensk avtalsrätt är att avtal ska hållas (pacta sunt servanda). Det innebär bl.a. att varje avtalspart normalt själv bär risken för att förhållandena kan komma att ändras efter avtalets tillkomst. Ett upprätthållande av huvudregeln kan dock i vissa situationer medföra orimliga konsekvenser. Gällande rätt ger också ett visst utrymme för undantag från huvudregeln. Frågan om vad som närmare krävs för att ett sådant undantag ska vara rättsligt motiverat har fått särskild aktualitet i och med den pågående coronapandemin. Många företag menar att de som en direkt följd av coronapandemin helt eller delvis saknar möjlighet att fullgöra sina åtaganden enligt ingångna affärsavtal. 

Man talar i dessa sammanhang ofta om ”force majeure” och det är ganska vanligt att affärsavtal innehåller s.k. force majeure-klausuler. Sådana klausuler kan användas som grund för ansvarsbefrielse när förutsättningarna för avtalet har förändrats genom plötsliga händelser av ingripande natur, t.ex. naturkatastrofer, krig, epidemier, strejker och liknande. Det är dock långtifrån alltid som avtalet innehåller en sådan reglering. Frågan är vilka möjligheter som då finns – dvs. när avtalet saknar en force majeure-klausul – att komma till rätta med avtalsförpliktelser som på grund av ändrade (och exceptionella) omständigheter har blivit orimligt betungande. Det lämpligaste hjälpmedlet för att hantera den här typen av problematik är förmodligen, i de flesta fall, jämkning (avtalskorrigering) med stöd av 36 § avtalslagen. 

2. Allmänt om avtalskorrigering på grund av ”ändrade förhållanden”

Generalklausulen i 36 § avtalslagen infördes 1976 och är idag kanske avtalslagens mest betydelsefulla bestämmelse. Av 36 § följer att ett avtalsvillkor kan jämkas eller åsidosättas om det har blivit oskäligt till följd av bl.a. ”senare inträffade förhållanden”

Jämkning enligt 36 § är i många fall en smidigare och lämpligare rättsföljd, än t.ex. hävning eller ogiltigförklaring av avtalet, eftersom 36 § ger utrymme för mellanlösningar. Enligt 36 § får nämligen ett avtal med oskäligt avtalsinnehåll ”jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende”. Domstolen har därigenom möjlighet att ”skriva om avtalet” så att det i det enskilda fallet kan fungera på ett rimligt sätt. 

En fråga som är central vid skälighetsbedömningen är möjligheten att förutse sådana händelser som under avtalets löptid kan orsaka obalans i avtalet. En utgångspunkt i sammanhanget är att varje avtalspart ska bära de risker som är typiska för just dennes verksamhet. Men även om en part räknat med att en viss händelse skulle komma inträffa, kan omfattningen av förändringen ha varit svår att förutse. 

För att ett ändrat förhållande ska vara rättsligt relevant krävs vidare att det är fråga om en händelse som orsakats av något som ligger utanför vad parten själv kan råda över. Ny lagstiftning ligger utom enskild parts kontroll. Men den kanske inte uppfyller kravet på att det ska ha varit fråga om en oförutsedd händelse om det exempelvis är fråga om en lagändring som har diskuterats under en längre tid. Har parterna, då avtalet ingicks, kommit överens om vem av dem som ska bära risken för att förhållandena ändras på ett oförutsett sätt, är det knappast aktuellt att jämka avtalet. 

Minsta rubbning av balansen orsakad av oförutsedda händelser leder inte till att avtalet kan jämkas. Avtalsbalansen ska ha rubbats väsentligt. För att den oförutsedda händelsen ska vara juridiskt relevant krävs vidare att det är fråga om en allvarlig situation som i betydande utsträckning påverkar möjligheten att fullgöra avtalet. Man talar ibland om att hindret ska medföra sådana svårigheter att den prestationsskyldiga parten tvingas ”bortom offergränsen”. 

3. Coronapandemin som grund för avtalskorrigering

Hinder mot avtalsuppfyllelse som beror på coronapandemin kommer förmodligen, i många fall, att utgöra en sådan prestationshindrande händelse som kan åberopas som grund för ansvarsbefrielse. Den här typen av prestationshinder hanteras lämpligen – när parternas avtal saknar en force majeure-klausul – inom ramen för 36 § avtalslagen. 36 § ger nämligen uttryckligen utrymme för att beakta sådana förhållanden som har inträffat efter avtalets tillkomst. Paragrafen har också den fördelen att den kan användas för att förändra avtalets innehåll utan att påverka avtalets giltighet. Bestämmelsen kan därigenom användas för att korrigera många olika slags villkor så att de i det enskilda fallet blir skäliga med beaktande av coronapandemin och omständigheterna i övrigt. Möjligheten att åberopa coronapandemin som jämkningsgrund enligt 36 § kommer dock säkerligen i många fall (i första hand) att användas som ett påtryckningsmedel för att söka framtvinga en omförhandling av avtalet eller annan samförståndslösning.

Coronapandemin är i skrivande stund alltjämt pågående och dess konsekvenser för affärslivet (och samhället i övrigt) går inte att överblicka idag. Redan nu kan dock konstateras att det är fråga om en extraordinär händelseutveckling. Även om en ny pandemi i och för sig hade kunnat förutses, får väl ändå anses att coronavirusets omfattande och snabba spridning – och dess långtgående följdeffekter för världsekonomin i stort – svårligen hade kunnat förutses. Detta kan säkert i många fall tala starkt för en tillämpning av 36 §. Däremot måste också beaktas att 36 § utgör ett undantag från en mycket stark huvudregel i svensk rätt (avtal ska hållas). Generalklausulen ska därför tillämpas restriktivt, vilket innebär att det alltid föreligger en uppförsbacke för en avtalspart som vill åberopa coronapandemin som grund för jämkning.    

Att åberopa coronapandemin som jämkningsgrund är förmodligen särskilt aktuellt då det är fråga om långvariga avtal eller avtal som slutits för obegränsad tid. Det kan därför antas att domstolen kommer att vara något mer benägen än annars att tillämpa 36 § när det rör som exempelvis hyresavtal eller distributionsavtal med lång löptid. 

En part som vill få till stånd en jämkning av ett avtalsvillkor med hänvisning till coronapandemin måste informera motparten om detta inom skälig tid från det att motparten gjort det aktuella villkoret gällande. Meddelandet måste vara tydligt – så att motparten förstår vad som görs gällande – och det bör av bevisskäl lämnas skriftligen. Eftersom det inte helt kan uteslutas, att dröjsmål med meddelandet i vissa fall kan medföra förlust av rätten till jämkning, bör ett sådant meddelande lämnas skyndsamt.

Advokatfirman Evander HB tillhandahåller expertrådgivning inom bl.a. avtalsrätt och tvistelösning. Vi bistår löpande våra kunder i den typen av avtalsfrågor som behandlas i denna text.

För en mer utförlig redogörelse för rättsläget hänvisas till länkat PDF-dokument: Se dokument

Dela inlägget

Dela på facebook
Dela på linkedin
Dela på twitter
Dela på email